Upphängd och nersläppt

Den där vackra vårdagen, för nästan tjugo år sedan, hade jag självklart inte tanke på att dagen skulle bli så dramatisk som den sedan blev. Väckarn ringde. Upp ur sängen, på med kaffebryggarn och sen ut till brevlådan efter Allehanda. Samma procedur som alla andra morgnar, och sen iväg till jobbet. Men den här morgonen blev inte som de flesta andra. När jag dragit på mej byxorna, för att gå in i köket kunde jag knappt stödja mej på höger ben. Aj, vad det värkte! En våg av smärta gick genom benet, från foten till korsryggen, och när jag sedan skulle hämta tidningen kunde jag nästan inte ta mig till brevlådan och tillbaka. Åka till jobbet var inte att tänka på, utan jag ringde Företagshälsovården och fick komma dit direkt. När jag kom till mottagningen blev jag av sköterskan meddelad att läkaren befann sig i, jag tror det var i Bjästa, men att hon ju kände mig och mina krämpor, och att hon därför i läkarens frånvaro, förordade en veckas vila med påföljande återbesök. Ev. behandling fick sättas in efter läkarundersökningen.

Ute på parkeringen, just i färd med att låsa upp bildörren för att åka hem hörde jag nån skrika: -Hallå där, kom tillbaka! Jag vände mig om och fick syn på en kvinna i ett av fönstren. Aningen förvånad gick jag tillbaka. När jag kommit närmare sa hon: – Kom in, så får jag titta på dej! Som läkare vill jag gärna titta på mina patienter innan de skickas hem. Det var doktorn, hon hade tydligen kommit, och nu ville hon titta på mej. Jag gick in och där stod hon i korridoren, en stor kraftig medelålders kvinna klädd i grönt. Undersökningen är inte mycket att orda om, jag har genomlidit många sådana, så det var inget nytt för mig, det var är däremot den ”behandling” som följde. – Kom och följ mej nu så ska vi se vad vi kan hitta på, sa hon, samtidigt som hon plockade fram en stor ishockeybag ur ett skåp. Följda av sköterskan förflyttade vi oss snabbt till en lokal som som såg ut som ett laboratorium.

Där vände sig läkaren till sköterskan och frågade: – Är någon av de här dörrarna kraftig nog att hänga honom i? -Jo, visst, blev svaret, den där till höger, den är av stål, så den håller nog. Vad f-n tänker dom hitta på, tänkte jag, där jag stod med skorna i handen? Tillsammans hjälptes läkarae och sköterskan åt att montera ihop de förnicklade rörstumpar som fanns i bagen, tills något som påminde om en galge låg där på golvet. Rörkonstruktionen placerades sedan på dörrens överkant och en pall ställdes under. Läkaren vände sig mot mig med orden: -Sätt dig där! Efter en kortare överläggning plockades ytterligare attrialjer fram ur bagen.

Några läderremmar med en ögla sattes på mitt huvud, och spändes fast under hakan En tunn lina hakades fast i öglan och drogs sedan över ett hjul i ”galgen”. I andra ändan på linan hakades sedan en vattenfylld säck eller påse fast, och sedan man reglerat linans längd släpptes påsen mot golvet, och jag sträcktes uppåt, mot taket, i motsvarande grad. Så var jag fastspänd och upphängd, ett offer för doktorn som tydligen bestämt sig för att”befria” mig från alla krämpor för all td och evighet. Där stod dom nu framför mig och beskådade sitt verk. -Hur länge ska han hänga så där, frågade sköterskan. Ja, en kvar till tjugo minuter, blir väl lämpligt, svarade doktorn, vände på klacken och lämnade rummet med sköterskan i släptåg.

Så satt jag där och kunde känna huvudvärken komma smygande. Hur ska jag så ut i tjugo minuter, tänkte jag, och fick i samma ögonblick syn på en klocka på väggen. En stor rund väggklocka till och med utrustad med sekundvisare. Jag satt helt stilla och följde sekund-visaren med blicken under ett par oändligt långa minuter. Huvudvärken hade tilltagit och jag hade fruktansvärt ont nacken och axlarna. Till detta ska läggas värken i benet som från sök hjälp för. Nej, tänkte jag, så här kan jag inte sitta i tjugo minuter, jag måste på något vis ta mej loss och sen härifrån. Det var lättare än jag hade trott! Med ena handen tog jag tag i linan ovanför huvudet och drog den till mej, och sen lossade jag kardborrelåset under hakan med den andra. Sedan valde jag vad som då verkade förnuftigast.

Jag tog på mej skorna, och jackan och upptäckte sedan att rummet var utrustat med ett s.k franskt fönster där jag kunde komma direkt ut. När jag sedan tagit mej ut var jag tvungen att smyga runt hela byggnaden för att komma till bilparkeringen. Jag lyckades ta mig till bilen utan att bli upptäckt, och när jag sjönk ner bakom ratten för att köra hem, drog jag en djup suck av lättnad, över att ha sluppit ur amazonernas klor.