Stöpe bly

Det var förr i tiden vanligt att man på nyårskvällen skulle ”stöpe bly”. Man smälte bly i en ”stöpslev”, sade namnet på en av personerna i huset, och så slog man blyet hastigt i vattnet. Det blev en taggig och på alla vis ojämn klump, av vars utseende man försökte tyda, huru det nya året skulle gestalta sig för den personen. Så smälte man om blyet för en annan och så undan för undan. Det där är nog ett mycket gammalt bruk.
1951 hade jag förmånen att få delta i en sån här seans.

Vi bodde vid den tiden i Ås. Vårt hus stod där man nu har för avsikt att gå in med vägtunneln genom berget. Våra närmaste grannar var ett något annorlunda äldre par, Selma och hennes sambo. Selma gick varje sommarmorgon till sitt arbete i stan. Hon krattade och höll snyggt i stans planteringar och parker. På vinden i parets hus regerade Väktor, en stor svart blandrashund.

Mannen hade i sin ungdom arbetat som elektriker, men då, i början på femtiotalet var han, som jag minns honom, troligen pensionär. Om honom berättades att han redan i sin ungdom började bygga det hus som han och Selma bodde i. De vuxna sade saker om honom som jag som barn trodde på och imponerades av. Bland annat påstod man att han på något vis kunde överföra el från den högspänningsledning som fanns alldeles i närheten av parets hus. På så sätt kunde man få den ström man behövde utan att behöva betala. Det märkliga är att vi som bodde bara ett par hundra meter ifrån, aldrig såg någon enda lampa lysa i huset. Nej där var alltid mörkt. Kolsvart!

Vidare berättades att en maskin på Träsliperiet stannat och vägrade starta trots insatser av all den samlade klokskapen vid företaget. Då föreslog någon att man skulle hämta elsnillet från Ås. Han kom och krävde att bli inlåst tillsammans med den konstrande maskinen ,och se efter ett par minuter hade han fått fart den. Såna var historierna som berättades om honom och som spreds vida kring.

Det hus han börjat bygga blev, sorgligt nog, aldrig riktigt färdigt då första fästmön hastigt insjuknade och avled och han drabbades av en hjärtesorg så stor att han tydligen förlorade all lust att fortsätta byggandet. I min barndom minns jag huset som en omålad ruin på väg att rasa ihop. Huset saknade som sagt helt el och dess enda värmekälla var vedspisen i köket.

Nyårsaftonen 1951 satt i alla fall mamma, pappa och jag i det oupplysta köket och tant Selma, hon stod i mörkret vid spisen och ”stöpte” för oss alla, medan hon samtidigt studerade och kommen-terade figurerna som skapades av blyet vid dess kontakt med vattnet. Ett skepp eller en vagn kunde betyda en resa, svart slagg sorg och bedrövelse. Ett kors kunde betyda döden, En krona kunde betyda bröllop och lycka. Den stämning jag upplevde kan bara beskrivas som förhäxad. Ja, det var en oförglömlig nyårsafton och något liknande har jag sen dess aldrig fått uppleva.

 

Meddelare: Änkan Katarina Lindkvist År: 1917. Upptecknare: Levi Johansson. Länsmuseet Västernorrlands arkiv.