Nattvandring

En fredagsnatt, för inte så länge sedan, på väg hem efter en firmafest, tar jag gen-
vägen över Örnsköldsskolans gård och där på översta våningen ser jag fönstren till den skolsal, där jag tillbringade mina sista skolår. De första åren på 50-talet. Jag kommer att tänka på mina skolkamrater. Undrar vart dom som jag aldrig träffat sen dess tagit vägen. Tänk vad tiden rusat iväg. I år är det mer än fyrtio år sedan skolans portar stängdes och allvaret tog vid. De sju åren i folkskolan var över och nu skulle man ut och tjäna pengar.

För oss som växte upp på 50-talet var det inga problem att få arbete. Stans affärer behövde springpojkar och sen fanns ju alltid MoDo och Hägglund &Söner. För de flesta, i likhet med mej själv, var de sista skolåren en evig längtan, ut och bort. På femtiotalet byggdes ju ”folkhemmet” och framtidstron och optimismen ägde inga gränser. Sluta skolan och ut och tjäna pengar, det var vad det handlade om för oss arbetarungdomar.
I dag präglas samhället av nedskärningar, kris och pessimism och de flesta ungdomar går direkt från skolbänken och ut i arbetslösheten.

Direkt efter skolan, sommaren 1953, började jag jobba som springpojke i en livsmedelsaffär, eller rättare sagt diversehandel, för där såldes det mesta t.o.m. bensin från en pump utanför butiken. Lönen var 50 kronor i veckan och arbetstiden, om jag minns rätt, från nio till arton. Vad jag däremot minns mycket väl, var att när jag stolt fått min första lön, gick till Merkurs herrekipering vid Storgatan och köpte en slips som jag ännu har kvar. Gräslig till både färg och mönster, tycker jag i dag, men den väcker minnen.

En ensam nattlig promenad väcker även den minnen till livs. Då, i början på femtiotalet, innan hyreshusen i kvarteren Renen och Älgen byggdes, var området mellan Korsgatan och Lasarettet till större delen skogbevuxet. Ungefär där kv. Renen idag ligger fanns en grusplan i skogen, dit vi ibland gick på gymnastiktimmarna för att spela fotboll. Sena lördagskvällar, vintertid och i höstmörker, efter bion då sista bussen gått och man blev tvungen att gå hem, ökade takten betydligt vid passerandet av bårhuset nedanför lasarettet. Trots tuffa attribut som skinnjacka och myggjagare, var man ändå lite mörkrädd och det kändes inge vidare om man måste gå den här vägen ensam.

När jag kommer ut på raksträckan mot Gullänget har lätta snöflingor börjat falla. Då, på femtiotalet var ju det s.k. flygfältet obebyggt och jag kommer att tänka på de biltävlingar vilka arrangerades här. Vilka folkfester! På tal om folkfester och eftersom det snart är sista April, kommer Ni ihåg Valborgmässoaftnarna förr. Brasa på Varvsberget, fyrverkerier och allsång med ”Långa Lassot”. Man var i lägre tonåren, hade laddat upp med smällare och bestämt sej för att inte gå och lägga sej förrän solen gått opp.

Innan farsan byggde kåken i Kroksta bodde familjen på andra sidan Åsberget och från de åren är det en sista April jag aldrig glömmer. En av mina kompisar, vi kan kalla honom Lennart, och jag hade startat ”firandet” tidigt. Redan på eftermiddagen hade vi börjat tära på vårt lager av smällare.Lennarts farsa han hade den egenheten att han gärna tog sej en tupplur efter middagen och Valborgsmässoafton utgjorde inget undantag från den regeln. Hur som helst ! Vi hade hållit på en god stund och avfyrat våra smällare ute på gården, där Lennart bodde, naturligtvis utan en tanke på hans farsas middagslur. Då öppnas fönstret och den störde och upprörde middagslurstagaren uppmanar oss i stränga ordalag att upphöra med vårt ofog och genast lämna gårdsplanen. Vi satte oss snabbt i säkerhet, träffade några kompisar och ett par timmar gick då vi ivrigt testade varandras förråd av ”ett-öres”. ”smatterband” och ”kinapuffar”. Sedan gick vi hem till Lennart igen, men kunde naturligtvis inte avhålla oss ifrån att avfyra ett par smällare på gårdsplanen. genast åkte köksfönstret upp och Lennarts farsas grova stämma ekade över gården.
– Är ni här nu igen, kläppdj-r. Vänta bara så ska jag komma ut och då ska ni få höra en smäll ni aldrig hört förut. Sen ska väl det bli lugnt, så man får sova, skrek han.

Lennarts far jobbade ibland med bergsprängning och att han kunde hantera dynamit det visste vi, så vi stod där på gården i spänd förväntan. Det gick några minuter, sen kom han ut, gick in i uthuset och kom sedan ut bärande på en mindre brun kartong.
– Den här innehåller två kilo dynamit och nu ska vi gå upp på berget och jag törs lova att det ska smälla så det hörs i hela Örnsköldsvik, sa han.

Han började gå uppför sluttningen mot berget och vi grabbar, vi följde naturligtvis efter. Ett par hundra meter opp på berget stannade han och såg sig omkring. Han valde ut en liten tall som stod i ett stenröse och i den gjorde han fast dynamitkartongen med en bit snöre. Ur fickorna plockade han sedan fram det han i övrigt behövde för att få dynamiten att detonera. När alla förberedelser var klara drog han ut de tunna tändtrådarna ett femtiotal meter och vi tog skydd i eb bergsskreva. När vi låg där så plockade han upp ett par pinnar från marken och gav Lennart och mej. Sedan sa han att pinnarna skulle vi stoppa i munnen och sedan bita ihop ordentligt , för smällen skulle bli så kraftig att det fanns risk för att vi skulle bita av oss tungorna. Hur mycket allvar det låg i detta, det vet jag inte, men där låg vi, Lennart och jag, med var sin pinne i munnen och väntade på den stora smällen.

Där låg vi, som sagt, med pinnar i munnen och händerna för öronen och väntade på den stora smällen. Gubben han rättade lugnt till kepsen, lade in snus och tog sedan fram ett batteri ur fickan, anslöt trådändarna och kortslöt. Sen small det. Nej, small är ett alldeles för lindrigt uttryck. Dynamitladdningen exploderade med ett fruktansvärt dån. Det kändes som om hela Åsberget skulle komma rasande över oss, där vi låg och tryckte. Det blev ljust som på dagen och när ekot efter krevaden lagt sig blev det dödstyst. Åtminstone upplevde jag det så. När vi sedan kommit ner från berget gich Lennarts farsa in för att fortsätta sin avbrutna tupplur och vi stannade så klart ute för att fortsätta Valborgsmässofirandet, men några fler ”ettöres” sköt vi inte den kvällen, det kändes för futtigt. Efterräkningar blev det visst senare för ”dynamitarden”, men Lennart och jag, vi fick ett minne för livet.

Underligt vad tankar kan vandra vida vägar under en ensam nattlig promenad. Passerar precis en av Gullängets tre pizzerior, LaGuna. Just här intill låg förresten Edströms cafè som stängde runt 1970. Lite längre fram efter vägen, mitt emot Widmarks låg ytterligare ett fik men det slog igen redan i början på sextiotalet. Efter att under en följd av år helt saknat restauranger -och cafèer, har vi idag hela fyra näringsställen. Tre pizzerior och ett café under reparation på Gnistan. Så finns det bara pengar och det är ju frågan i dessa tider, så nog har vi Gullängetbor möjlighet att förlusta oss på ”hemmaplan”.

Nu är jag strax hemma, för i kåken som farsan byggde1955, där bor numera undertecknad med familj. Då, på femtiotalet, när man kom hem till morsans kök efter en kväll på stan med kompisarna, var det limpsmörgås, mjölk och Radio Luxemburg som gällde. Nu får det bli en pilsner och sen är det väl dags att, som man säger, tänka på refrängen.