Lövsalen

I början på fyrtiotalet i Yttersel, vid omformarn då när jag var barn, hade vi en lövsal på gården. Syrener planterade i ring, så de bildade ett rum. En sal.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin, satt i lövsalen och kopplade av. Däremot minns jag väl gubbarna som kom och satt i lövsalen för att låta sig klippas. Bråttom hade dom aldrig.
Pappa hade skrivit efter en hårklippningsmaskin, enligt beskrivningen i katalogen av välkänt fabrikat, förnicklad och i kraftigt utförande från ”hela Sveriges varuhus A/B Oscar Ahrén.”
Den dag då pappa hämtade hårklippningsmaskinen var det kö till lövsalen. Mamma hade burit ut några extra köksstolar så att alla skulle få sitta.

Sedan satt dom där och väntade på sin tur. När jag blundar kan jag se dom,`n Julle å `n Nisse å `n Pelle och alla de andra. Det är ju så länge sen nu. Jag kan se dem men att minnas alla namnen, nej de kan jag inte. De flesta har kommit gående. Nån har kommit på cykel. Några ska inte klippas, dom har kommit för att få sitta och prata bort en stund, och om det är lördag har man kommit i förväntan att nån av gubbarna kanske har skvätt starkt. Då man kanske kan få sej en kask, nu när a Maria ha komme ut me så gott ä kaffe, säger Julle och makar snusbussen tillrätta.

Rune EdlundÄr min bror hemma så är det alltid nån av gubbarna som tycker att han ska gå in och hämta dragspelet. Brorsan har ju fått ett dragspel. Ett stort italienskt pianodragspel som heter Neco, och som jag knappt törs gå i närheten av. Men Rune han kan spela han, Gamla Nordsjön, Drömmen om Elin och alla de andra gamla låtarna som gubbarna vill höra.
Så går hela sommaren och en morron när mamma drar upp rullgardin hör jag henne säga för sig själv, att nu har det snöat och nu är vintern här, å vi som snart ska flytte. Jag måste naturligtvis upp och fram till fönstret för att titta på snön. Stående på knäna på kökssoffan kan jag själv se att det snöar. Flingorna är stora som lapphandskar, som mamma brukar säja, och vi kan knappt se Per-Johans och tant Märta Stinas hus på andra sidan åkern.




Den här vintern flyttar vi från Yttersel, och in till stan, så nån hårklippning i lövsalen är ju inte att tänka på. I stan gick ju gubbarna till nån frisör och lät sig klippas, eller ”kulles” som vi sa i Yttersel. Hårklipparn blev ju förstås omodern och försvann väl samtidigt som lövsalen.