I Archangelsk träffade jag Stalin!

Sommar. Semester. Solen värmer gott och på gatan utanför serveringen pas-
serar mängder med människor på väg att söka svalka i Svarta havets böljor.
Högt uppe på hotellets tak skränar måsarna och försäljaren av piratkopierade
CD-skivor i gathörnet har precis startat kommersen. En ny dag har tagit sin början
i Slanchev Briag, eller som det heter i turistbrochyrerna, Sunny Beach,
Bulgariens största semesterort.
Ett helt år har gått sen vi sist träffades. Tre årstider har passerat. Men nu sitter
vi här igen på Hotel Iskars terass. Frukosten är just avklarad och vi har fått var sin kaffe. Så här har vi suttit ofta, Sixten Wallenstein från Mönsterås och jag.
Han berättar episoder ur sitt händelserika liv och jag lyssnar.

– Vet du, säger Sixten plötsligt. Vet du vad jag gjorde ett helt år under kriget?
– Nää, svarar jag, men jag gissar att du var till sjöss.
– Jo, de ska jag tala om. Jag var ju sjöman och inkallad, så i början hade
jag min tjänstgöring på alla dom där stora fartygen. Sverige, Drottning Viktoria och
allt va dom hette. Men så gjorde dom nån sorts undersökning och upptäckte att jag var kommunist och att jag varit i Spanien som frivillig, så jag blev skickad iland med order att inställa mej hos kommendören på Skeppsholmen. Jag tänkte att, nu åker man i fängelse. Dom kunde ju vara jävliga då för tiden.

– Jag blev uppkallad till kommendören, och han sa att som kommunist kunde jag ju inte få vara på nåt fartyg och ingen annanstans heller egentligen, men han hade ett lämpligt jobb åt mej, sa han. Jag skulle få vakta hans trädgård, där på Skeppsholmen, så att inga kråkor, skator och andra flygfän höll till där.
– I ett års tid tjänstgjorde jag, mellan fyra och sex på morron, som kråkskytt i kommendörens trädgård. Tiden hade man valt för att jag inte skulle träffa några andra inkallade och agitera för kommunismen.
Men det var rätt bekvämt. Jag bodde hemma på Söder och i trädgårn där gick jag och lura, ja vissa dagar var jag inte ens där och några kråkor sköt jag ju aldrig. Det enda jag sköt ner, de var knoppen på Kastellets flaggstång.

– De var så här förstår du. Elof Ahrle, skådespelaren, hade sin fästmö boende på
Skeppsholmen. Hennes far var nåt högre befäl. En morron träffade jag Elof
i trädgårn. Han lovade mej en halvpanna om jag kunde träffa knoppen på flagg-
stången. Jag lade an, tryckte av, och tro mej eller inte. Jag prickade knoppen och
både den och flagglinan föll i backen. Elof Ahrle han applådera, jag fick min halvpanna och gick hem och nån flagga kunde dom inte hissa den dagen. Så var det att gå som kråkskytt på Skeppsholmen och i mina papper från det militära står det, svart på vitt; Tjänstgöring : Kråkskytt.

Så kan då ytterligare ett epitet läggas till de övriga: Sixten Wallenstein, Klarabohem,
Spanienkämpe, sjöman och rörmontör tillika kråkskytt i Kronans kläder.
Sedan jag hämtat ett par koppar kaffe till i serveringen , tänder Sixten en ny cigarett och frågar: -Har jag berättat för dej, hur de gick till när jag träffade Stalin ?
-Nej, det har du aldrig talat om. När hände det och var någonstans ?
-Det var uppe i Archangelsk, säger Sixten. I Sovjet, långt i norr, vid Vita Havet. På trettiotalet, före Spanien. Det år då Kirov blev mördad. Visst var det -34 ?
Vi pratar en stund om Sergeij Kirov och mordet på honom och blir till slut överens om att han mördades den 1 december 1934 i Leningrad.

– Precis, säger Sixten. Då var det 1934 . Jag var mönstrad i en båt som hade sin trad upp i Vita havet och till Archangelsk. Jag var ju upp dit flera gånger de där åren
och 1934 hade SUKP nån slags konferens och Stalin var där. Vi sjömän
som var lediga och i land träffades och umgicks i kåk som samtidigt var SUKP:s högkvarter i stan. Vi var väl ett trettiotal sjömän av olika nationaliteter, engelsmän, fransmän, amerikaner, svenskar och många av oss var ju kommunister. Där blev vi upplysta om att den som hade lust, kunde få träffa Stalin, för han ville gärna träffa de utländska sjömännen. Vi var några som gick in till honom, och han satt där och väntade, och så han tog i hand och hälsade, och sa några ord, på ryska förstås, till oss var och en. Ja, det var verkligen en upplevelse och jag tror, nej förresten, jag är säker på att jag är den ende i dag levande svensk som personligen har träffat Stalin.

– Ja, det är märkligt vad mycket man har upplevt och vilka människor man har mött.
Vet du, där uppe i Archangelsk var de en svenska, fru Sjöberg, hon var förresten från Sundsvall, som förestod en butik. Hennes karl var ingenjör och arbetade på en av fabrikerna. Dom var kommunister och hade kommit dit för att få vara med och bygga upp Sovjetstaten. I hennes butik fanns det mesta att köpa. Vodka kunde köpas säckvis. En säck vodka för ett engelskt pund. Man köpte vodka och bytte den sedan mot lax hos fiskelapparna utanför Vardö i Nordnorge. En butelj för en lax. De du!

Så här sitter vi en stund varje dag, Sixten och jag. Vid en kopp kaffe, i skuggan och
pratar. På eftermiddagarna åker Sixten sin väg i taxi. Resan går oftast till någon
restaurang där han träffar någon av sina bulgariska vänner. Vänner han fått under
sin många resor till detta land. Sixten säger själv att han har flera vänner i Bulgarien
än hemma i Sverige, så inte är det konstigt att han trivs här.

Nå väl, dag läggs till dag och så är semesterveckorna över och vad som återstår är
hemresan. Utanför hotellet, i väntan på bussen, står hemvändarna.
Sixten i vit kavaj och basker, tillsammans med några av sina bulgariska väninnor som kommit för att ta farväl med blommor och presenter. Bussen kommer, bagaget lastas in och man tar plats. Vi som har semestervecka kvar står där och vinkar, och det sista jag ser är en leende Sixten med den gröna baskern på svaj.