Frös fast på jobbet

Ni har väl hört den gamla historien om mamma Skata och sonen Skata som satt i ett träd ovanför jordgubbslandet och slickade sej om näbben. Sonen Skata ville dyka ner direkt och börja kalaset, men mamma var betänksam för där stod en fågelskrämma mitt bland jordgubbarna.
– Äsch, sa sonen, det är ju bara en fågelskrämma, han har inte rört sej på två timmar!
– Nja. säg inte det, sa mamma Skata, det kan vara en kommunalarbetare!

Jovisst, hade ni hört den. Och ni kanske också minns att, någon artist, jag minns inte vem, fick be kommunalarbetarna i en mellansvensk stad om ursäkt därför att han råkat skämta offentligt om kommunalarbetarnas påstådda lättja och obenägenhet att flytta sej i onödan. Vitsar som denna är inte alls uppskattade:
– Hur många kommunalarbetare arbetar det här då?
– Hälften.
Rörligheten på arbetsmarknaden i Örnsköldsvik vidrördes, som den minnesgode kommer ihåg, vid den här tiden. Det handlade om en kommunalarbetare i stan som var så lite rörlig att han frös fast på arbetsplatsen. De rader som följer är ett klipp ur Aftonbladet 1966.

”En kommunalarbetare i Örnsköldsvik frös fast på sin arbetsplats. Stövlarna gick inte att rubba från marken och han blev tvungen att ropa på hjälp. Några snickare som hörde honom kom till undsättning. De spolade loss honom med varmvatten”.
Verkligheten är ibland underbarare än vitsen.

De ångermanländska kommunalarbetarna blev ju jättesura allra helst som det var den socialdemokratiska tidningen, Nya Norrland, som först publicerade nyheten. Det där att kommunalarbetarna latar sej på jobbet är ett slitet skämt, ansåg dom, och dementerade Nya Norrlands uppgift att kommunalarbetarens stövlar frusit fast när han spolade en skridskobana. Det var i stället så, att kommunalarbetaren släpade en filt efter sig för att få en blank yta på banan, och det var filten som frös fast. Men hjärtlösa insändare i lokalpressen sa bara att nu får det vara stopp: Inte nog med att karln frös fast, han hade filt med sig på jobbet också!

Sune Edlund

Källa: Gits Olsson ” Bildtidningen Se”, 1966