Fiskafänge med förhinder

Nån fiskare har jag aldrig varit. Men jag har fiskat tillsammans med såna som har trott sig vara storfiskare. Såna som aldrig , enligt egen uppgift, återkommit utan fångst från en fisketur.

En sådan man var min mors yngste bror, Olov Viktorinus, bosatt på Alnön utanför Sundsvall. Sommaren 1948 kom han som tidigare år för att tillbringa några dagar vid en tjärn väster om Bredbyn, för att fånga ”storgäddan”. Mormor bodde ju i Västergensjö, så där kunde han, när han kände för det, övernatta.

En kväll i början på juli kom så Olof Viktorinus med bussen från Sundsvall till Örnsköldsvik. Han hade förutom fisket, ytterligare ett intresse. Han fotograferade. Den hobbyn tillsammans med fisket krävde en assistent. Han hade ju skrivit till mamma så hon sa till när det var dags att möta fiskaren och fotografen vid bussen.
För mej som grabb framstod morbror Olle som en väldigt spännande och speciell person. Efter många år till sjöss hade han nu mönstrat av för gott och var fabriksarbetare i Sundsvall.

Han var en historieberättare av rang och varvade glatt sanning och saga. Men nu hade han kommit till slut och jag skulle vederfaras lyckan att få följa min idol på fisketur. Som alltid blev det sent den här kvällen. Olle hade ju hur många historier som helst från sina år till sjöss. Det kunde handla om förlisningar i tropiska farvatten eller blodiga slagsmål i Liverpools hamnkvarter eller kanske spökhistorier från barndomen i Myckelgensjö. Men även historieberättare tröttnar till slut, så vid midnatt släckte mamma ljuset.

Pappa väckte oss så vid sextiden och sedan slog vi fiskare följe med honom när han gick till sitt arbete i smedjan vid SJ:s lokstall. Vi bodde ju på Varvet, i backen ovanför lokstallet, så det var inte långt att gå. När vi kom ned till järnvägen såg vi att det låg ett fartyg vid kolkajen. En stor svart ångare låg där och väntade på att få lämna sin last från polska gruvor. Den polska vodkan var en dryck som Olle hade lärt sig tycka om under sina år till havs. Följaktligen gjorde han en avstickare ner på kajen för att kolla tillgången på billig sprit.

Efter cirka 5 minuter kom han släntrande över kajen, tillsynes på ett strålande humör. Från kolkajen var inte vägen till busstationen lång och snart hade vi embarkerat Bredbybussen och begynt fiskeresan. Resan gick över Gottne och Mellansel och snart kunde vi stiga av i Bredbyn och sedan återstod bara promenaden till mormor i Västergensjö. Sista biten till mormor var en halvt igenvuxen stig och bakom en syren med vita blommor kunde jag se stugans röda gavel och runt stugknuten kom mormor stretande med en vattenhink.
-Å jesses, tront ja de ä stassfolke som kom å hälse på. Å fiske ska ni göra, ja si ju at ni ha töje metspöa vä je ända från stan.
– Jaa, svarar Olle, Å lite bråttom ha vi, innan de bli för varmt.
– Jo, men lite kaffe orke ni väl me, säger mormor och går före in och ställer pannan på spisen.

Sedan vi druckit en kopp av kaffet och fått var sin smörgås, är Olle och jag färdiga att starta den sista etappen. Under promenaden upp till skogstjärnen pratar Olle oavbrutet om de jättelika fiskar, i huvudsak gäddor och abborrar, som bara ligger och väntar på att bli uppdragna. Han har redan börjat gruva sig för hemfärden och all fisk vi blir tvungna att bära. När vi kommer fram till beordrar han genast mig att ösa vattnet ur en gammal eka som ligger vid stranden. Ekan ska jag sedan ro fram och tillbaka likt en galärslav över tjärnens vatten medans Olle ligger i aktern och håller i en rev för att som man säger, ”dra drag.” Olle har ju genom sitt prat om tidigare jättefångster, vid just den här tjärnen, inlett mej i den tron att vi i princip kunde ”fylla kvoten” genom att dra gäddraget ett par gånger över tjärnen. Nu hade jag rott den gamla ekan hur många gånger som helst över tjärnens svarta vatten utan att vare sig gädda eller abborre visat något intresse för Olles gamla gäddrag. Vilka han för övrigt bytt ett otal gånger. På ekans botten ligger två pyttesmå silverblanka mörtar som jag fångade vid ösningen av båten. Jag har flera gånger frågat Olle när vi ska sluta fiska, för till mormor är det ju en bit att gå. Olle har då sagt att vad som krävs av en fiskare är tålamod och åter tålamod. Bara jag tar det lite lugnt ska nog fisken nappa. Vi kan förresten ro i land och ta en liten paus säger han, och göra upp en eld mot myggen.

När vi kommit i land plockade Olle ihop lite ris till en lägereld och ber sen mej att bryta lite granris för oss att ligga och vila på. Snart ligger vi där och efter knappt 5 minuter snarkar Olle så att en lom som har sitt nattläger vid strandkanten väcks, och förskräckt och flaxande flyger över till den motsatta stranden.
Själv ligger jag och fäktar med armarna för att göra mej kvitt myggen som angriper mej från alla håll. Olle har vaknat och håller nu på, (som det ser ut) rensa de små mörtarna.Han är tydligen hungrig och då storfångsten uteblir, får vi nöja oss med det vi har. Ja, Olle naturligtvis! Själv vägrar jag äta de små blanka fiskarna. Genom att börja göra antydningar, försöka dra i land båten, plocka ihop granriset, klaga på myggplågan, får jag till slut Olle att resa sig upp och säga: -Nä, om vi sku försök och lete oss dite momma. För han är less på fisket. Men det skulle han aldrig erkänna utan det ät mitt bristande tålamod som är skuld till att vi måste bryta upp.
– Bli då aldrig nån fiskar bårti dej, säjer han surt sedan han lagt in en stadig pris av det han kallar ”promenadchoklad.

Det börjar mörkna och färden från tjärnen till mormorsstugan går långsamt framåt. När vi till slut är framme kommer mormor ut på bron och frågar efter fisk till katterna.
–Du bruke ju alltid ha nån fisk åt kattern, säjer hon. På detta svarade storfiskaren tillika sjömannen att i Indien där fanns det i en flod, en sorts fisk som man kunde spela opp med en speciell flöjt, när man blev sugen på en fiskmiddag – Dä låt välbehändigt?
Joho, du ä behändig du Olle, men kom nu å drick en kopp kaffe, panna stå på! Olle han snarkade så fort han lagt sej i Mormors stannsäng, och själv somnade jag in i lillkammarn och drömde hur jag låg på rygg i en gammal roddbåt och spelade flöjt, medan abborre och mört regnade från skyn.

Sune Edlund