Emigrantminnen

Emigrantminnen Del: 1

Förord.

Vid midsommartid 1910 gav sig, Johannes Nilsson Vestlund från Mosjö, Skorped, hans hustru Märta Kristina och deras åtta barn, iväg på sitt livs längsta resa. Till Amerika. Resan gick med hästskjuts, tåg och båt. Den blev lång och strapatsrik, allra helst för de små barnen och Märta Kristina som vid avresan var gravid i fjärde månaden. En av Johans och Märta Kristinas söner Sven, nummer sex i barnaskaran, sju år gammal vid tiden för Amerikaresan, har 1980 berättat det som följer för dottern June Nordstrom. Hon har skrivit ner sin fars minnen, vilka jag sedan efter bästa förmåga översatt till svenska.

Till Amerika

1910 hade Johannes och Märta Kristina beslutat att emigrera till Amerika och sålde därför allt de kunde undvara på auktion. Trots detta fattades ändå 300 dollar till biljetterna. Johannes bror Nils, som emigrerat redan 1907 skickade de pengar som fattades och så kunde de köpa sina Amerikabiljetter. Den tio personer stora familjen behövde mat för den långa resan och därför använde Märta Kristina 50 kilo mjöl och bakade bl.a tunnbröd. Vad de då inte visste var att att måltider på båten ingick i resans pris.

Från Skorped gick resan med tåg till Göteborg och fortsatte sedan, i ett förskräckligt väder, med båt till England. När de vid framkomsten gick i land fick Johannes bära 4-årige Kristoffer och Märta Kristina bar sistfödde Otto. De sex övriga barnen fick hålla varandras händer, för att inte riskera att komma bort i den enorma trängseln. Familjen blev sedan anvisade ett rum i hamnkvarteret, där de fick stanna i par dagar i väntan på transport till en annan engelsk hamn. Där väntade det stora fartyg som skulle krossa oceanen och föra skorpedsborna till deras resas mål.

De första tre-fyra dagarna på fartyget åt familjen vad man tagit med sig hemifrån, det blev mest bröd och vatten. De tre yngsta barnen blev sjuka och griniga av den ensidiga kosten och kunde inte sova på nätterna. En ensam kvinna som hade hytten intill blev störd av barnens gråt och kom därför in för att se om hon kunde vara till någon hjälp. Trots att hon inte kunde svenska, lyckades hon förklara att hon ville ta med sig de yngsta barnen upp på däck, där de kunde leka. Johannes gick till slut med på detta, sedan han fått löfte av barnen, att de skulle hålla sig tillsammans. Uppe på fartygets däck fanns en sandlåda, där barnen sedan lekte hela dagen. Den natten var det tyst och lugnt och alla fick en god natts sömn. Dagen efter kom en främmande man till familjens hytt. Han bjöd barnen på apelsiner. Att inte förstå engelska var ett stort problem, men den här mannen lyckades ändå förklara för Johannes att i biljettens pris ingick även maten under resan över havet. Från den dagen kunde familjen äta med de andra passagerarna vid dukat bord.Vädret på resan över havet var verkligen hårt, minns Sven. En gång när han sprang över fartygsdäcket var han nära att spolas överbord.

Äntligen framme

Så hade då familjen från Mosjö äntligen kommit till Amerika. Till Ellis Island i New York. Där fick alla passagerarna genomgå en hälsokontroll innan de släpptes igenom. Hela familjen, vuxna och barn, fick gå uppför en lång trappa, till övre våningen.
Där undersöktes de en efter en och allt gick bra tills det blev Svens tur. Han hade
ett sår på munnen och när detta upptäcktes var det nära att han skulle ha skickas tillbaka. Lagen sade att om ett minderårigt barn skulle skickas tillbaka måste en vuxen följa med. Johannes sa då, att om Sven skulle skickas tillbaka till Sverige skulle hela familjen på tio personer återvända. Immigrationsmyndigheten ville inte betala återresan för så många, så hela familjen fick därför stanna.(För att överhuvudtaget komma in i USA var man tvungen att vara frisk och kry och man fick inte vara över 60 år. Omyndiga och utomäktenskapligt gravida kvinnor, änkor med minderåriga barn eller kvinnor med oäkta barn gjordes inget besvär om de inte hade ett bevis från någon anhörig som lovade att försörja dem. S.E anm)

Från New York gick resan med båt till Quebec i Kanada, vidare till Duluth i Minnesota och därifrån med tåg till Bebin i Wisconsin. Från Quebec skickade Johannes, den 8 juli 1910, följande hälsning till sin bror Nils:”Vi får nu nämna att vi är här resan har gåt bra hit vi önskar att det skulle gå bra ända fram om ni får detta kort så var snäl o möt oss vid stasjon så vi finner fram. Vi har nu landstigit.” Resans slutmål var samhället Hopkins 12 mil från Bebin. Där bodde sedan tre år tillbaka Nils med sin familj. Han hämtade familjen vid järnvägsstationen och med häst och vagn färdades man sedan den sista biten av sin långa resa.

Johannes fick köpa 40 acres mark( 1 acre= 4097 kvm) av brodern Nils, någonting som sjuårige Sven inte förstod. Pappa hade ju inga pengar! (De som invandrade till Amerika fick gratis mark enligt ”Homestead Act” som inrättades 1862. Den innebar att familjeförsörjare över 21 år kunde få ouppodlad mark på villkoret att bruka den i fem år. Detta var ett sätt att bebygga och odla upp västra och mellersta USA. S.E Anm). Förutom de tre yngsta barnen, Sven, Kristoffer och Otto, vilka man tillfälligt lämnat hos en svensk familj, Bergströms i Ashland, hjälptes man åt att fälla träd, för att bygga ett enkelt timrat hus. Johannes köpte tegel och cement på en virkesaffär i närheten, men när han skulle betala fattades 15 dollar. Affärens ägare ville inte ge honom kredit, men en ung man, som Johannes aldrig träffat tidigare, lånade honom det som fattades. Han hette Adolf Nordin och gifte sig senare med Johannes dotter Marta. Efter några veckor stod så huset klart och de tre småpojkarna kunde komma hem.

Syskonen arbetade med att röja mark åt andra immigranter. Ett jobb som gav mellan tjugo och trettio dollar per acre. De träd man fällde fick man behålla. När det började vara dags för slåtter, smidde Johan skäror till de äldsta barnen. Dricksvatten till korna och för andra ändamål måste man hämta i en källa ungefär 1 mile bort. ( 1 mile= 1609 m). Vintertid användes en ko för att dra släden med vattentunnan. Åt barnen som ansvarade för vattenhämtningen, tillverkade Johannes skidor.

När 1:a världskriget bröt ut var Nils och Johannes inkallade..
De sändes till Mexico för vakttjänst. och behövde därför aldrig delta i några strider.

Emigrantminnen Del:2

Sven och Ellen

Sven slutade skolan efter sex år och när han var 14 år gammal jobbade han tillsammans med fem andra svenskar med timmeravverkning 7 miles hemifrån. Man kalhögg och rensade stora .arealer som skulle bli jordbruksmark.På lördagarna åkte de hem tillsammans. men på söndagarna, var han tvungen, att på skidor, ensam ta sig tillbaka till hygget. En söndagsnatt, det var ordentligt kallt och han hade ungefär 1 mile kvar till huggarlägret när han mötte en björn. En stor björn stod i skidspåret framför honom.
Sven trodde att alla björnar låg i ide över vintern, men där stod faktiskt en björn, livs levande. Han lyckades på något sätt ta sig förbi björnen, och skidade sedan allt vad han förmådde mot timmerhuggarlägret. Han formligen flög fram.Han kunde höra björnens flåsande bakom sig hela vägen fram. När han berättade för sina arbetskamrater att han haft en björn efter sig, var det ingen som trodde honom, utan man skämtade och sa att han nog hade förföljts av en hare. Men morgonen efter såg man björnens spår utanför kojans dörr och då blev Sven trodd. Åtta män utrustade med två gevär följde björnens spår ungefär 1 mile, sedan hittade man idet med två björnungar. Björnungarna sköt man för köttets skull och fettet smorde man sedan sina stövlar med.

Omkring 1919 blev Sven ordentligt sjuk. Han drabbades av dubbelsidig lunginflammation och blev inlagd på sjukhuset i Ashland för en nio-tio dagar. Ellen Wänsträm och en väninna till henne kom och hälsade på. Ellen hade med sig en blomma. En pion. Swan hade aldrig tidigare sett en sån vacker blomma, och blev väldigt glad för att Ellen kom och besökte honom på sjukhuset. Under flera dagar på sjukhuset trodde Sven faktiskt att han skulle dö.
Sven och Ellen gifte sig i december 1922 i Mason, Wisconsin. Sven arbetade hos sin svärfar till en början, men tiderna började bli sämre så han behövde ett bättre betalt jobb. Han fick jobb som snickare, men lönen var låg, bara 25 cent i timmen. Han och Ellen flyttade därför till Iron Mountain, Michigan där de bodde och arbetade i tre år. Där föddes parets första barn, Lorraine.

Västerut

1939 planerade Sven och Ellen att med sina nu sex barn, att flytta till Amerikas västkust. För arbetets skull
Sven hade själv byggt en husvagn och skaffat en ny bil. De lastade husvagnen med de förnödenheter som de ansåg familjen behövde för det kommande året. Femtio kilo socker, mängder av Ellens hemmalagade sylt, tunnor med äpplen; från egna äppleträd, säckar med mjöl samt tvättmaskin, symaskin, tyg och kläder. I kontanter ägde familjen bara 100 dollar, så de var tvungna att ha med allt som behövdes på resan, direkt från början.
På sin färd västerut stannade man i Quamba, Minnesota, för att hälsa på Anna, Svens syster, som bodde där. Anna talade om att en våldsam tornado hade drabbat Anoka i Minnesota, och en mängd människor hade förlorat sina hem. Hon föreslog att Sven och hans familj skulle stanna där för att se om de fanns något snickarejobb åt honom. Hellre det än västkusten, dit det ju var väldigt långt och resan skulle innebära svåra strapatser för familjen. Så kosan styrdes mot Anoka och på vägen dit stannde familjen vid en flod för att rasta och få friskt vatten. Där överraskades familjen av en sandstorm, något man aldrig varit med om förut, för hemma i Mason, Wisconsin, var jorden mera lerhaltig.

Anoka, Minnesota

Väl framme i Anoka,vid kyrkan, träffade de en svensk, Martin Carlson, som de pratade med en stund, och Swan frågade efter en plats att parkera sitt ekipage. Carlsson visste inte, så de fick fortsätta att söka. De körde runt en stund tills Swan såg en infart krönt av ett valv med texten ”Parkers place”. Sven körde in på gården i tron att där var en parkeringsplats. Då kom en rar liten dam ut från ett hus i närheten och frågade vad Sven och hans familj gjorde på hennes gårdsplan. Sven svarade att de enligt skylten befann sig på en parkeringsplats. Damen sade då att hennes namn var Parker och att de parkerat på hennes gård. Sven tittade en gång till på skylten och upptäckte då att det stod Parker och inte parking. Han bad kvinnan om ursäkt, och talade om för henne att de just kommit från Mason, Wisconsin och frågade sedan om hon kände till någon plats där de kunde parkera bilen och husvagnen en längre tid. Han talade även om att han var arbetslös snickare och frågade därför om hon visste var han kunde få arbete.

Hon sade då att de kunde stanna så länge och att hon hade en hyresgäst som var verkmästare i ett byggentre–prenadföretag, men han var inte hemma, men skulle väl snart komma, och då kunde ju Sven fråga honom om jobb. Men när mannen från entreprenadföretaget kom och Sven frågade, sa han nej, han hade den personal han behövde och han anställde inte någon han inte kände. Om Sven ville ha snickarjobb måste han visa referenser. Sven som ansåg sig var en bra snickare svarade, och sa att han kunde provjobba en vecka och om byggmästaren sedan inte var nöjd med hans arbete så behövde han inget betala. Om han i stället var nöjd med det arbete som utförts ville Sven ha betalt för veckan och sedan en anställning. Byggmästaren tyckte det var ett bra förslag och Sven fick i uppdrag att bygga en trappa. Sven fick en annan svensk, Elmer Johnson, till hjälp och när trappan stod klar fick Sven anställning med en timpenning på 70 cent, en försvarlig höjning med tanke på att han hemma i Mason, Wiconsin utfört samma jobb för 25 cent i timmen. Vid den tiden anslöt sig Sven till ”The carpenter union” och var sedan medlem i facket hela sitt yrkesverksamma liv.

En dag kom fru Parker och rågade Sven om han ville reparera en stuga som hon hade vid sjön. Sven sa att det skulle kosta 250 dollar, men det tyckte hon var för dyrt, så istället sålde hon stugan till honom för 60 dollar. Sven hyrde en truck och drog stugan från sjön och till den tomt i Anoka som han köpt för 20 dollar. I den stugan bodde sedan Sven, Ellen och deras sex döttrar hela den första vintern i Anoka. Den här stugan sålde Sven, sedan han byggt hus på en annan tomt, han köpt på samma gata. Det huset byggdes delvis av virke från ett hönshus som han rivit.

Efter att ha levt i USA mer än 50 år, åkte Sven 1963 för att besöka ”det gamla landet”. Han fick uppleva sitt livs första flygresa mellan Minneapolis och New York, för att sedan fortsätta resan till Sverige med båt. Under det 3 månader långa besöket reste han från Skåne till Kiruna och fick träffa 22 av sina kusiner och deras barn och barnbarn. Han besökte naturligtvis Skorped, där han fick återse den stuga i Mosjö där han föddes.
Ellen och Sven bodde i Anoka, Minnesota från 1939 och fick sju barn, samtliga flickor.
Sven avled i december 1986. Ellen dog, 94 år gammal, den 7 sept. 1996.