Eld i berget

Innan min far byggde kåken i Kroksta bodde vi på andra sidan Åsberget och från de åren är det en sista april jag aldrig glömmer.

En av mina kompisar, vi kan kalla honom Lennart, och jag hade startat ”firandet” tidigt. Redan tidigt på eftermiddagen hade vi börjat tära på vårt lilla lager av smällare. Lennarts farsa hade den egenheten att han gärna tog sej en tupplur efter middagen och Valborgsmässoafton utgjorde inget undantag från den regeln. Hur som helst.
Vi hade hållit på en god stund och skjutit våra små smällare ute på gården, där Lennart bodde, naturligtvis utan en tanke på hans farsas middagslur.

Plötsligt öppnades köksfönstret. Den störde och upprörde middagslurstagaren uppmanade oss i upprörda ordalag att omedelbart upphöra med vårt ofog och genast lämna gårdsplanen. Vi satte oss snabbt i säkerhet, träffade några kompisar, och ett par timmar gick då vi ivrigt testade varandras förråd av ”ettöres”, ”smatterband” och ”kinapuffar”. Sedan gick vi hem till Lennart, men kunde naturligtvis inte avhålla oss från att avfyra ett par smällare på gården.
– Är ni här nu igen, era lymlar. Vänta bara så ska jag komma ut och då ska ni få höra en smäll ni aldrig hört förut. Sen ska det väl bli lugnt, så man får sova, skrek han.

Lennarts farsa jobbade ibland med bergsprängning och att han kunde hantera dynamit, det visste vi, så vi stod där på gården i spänd förväntan. Det gick några minuter, så kom han ut gick in i uthuset, och kom sedan ut bärande på en mindre brun kartong.
-Den här innehåller två kilo dynamit och nu ska vi upp på berget och jag törs lova att det ska smälla så det hörs i hela Ö-vik, sa han.

Han började gå uppför sluttningen och vi följde naturligtvis efter. Ett par hundra meter opp på berget stannade han och såg sig omkring. Han valde en liten tall som stod i ett stenröse, och i den gjorde han fast dynamitkartongen med en bit snöre. Ur fickorna plockade han sedan fram de saker han i övrigt behövde för att få dynamiten att detonera. När all förberedelse var klara drog han ut de tunna tändtrådarna ett femtiotal meter och vi tog skydd i en bergskreva. När vi låg där så plockade han upp ett par pinnar från marken och gav oss. Sedan sa han att pinnarna skulle vi stoppa i munnen och sedan bita ihop ordentligt för smällen skulle bli så kraftig att det fanns risk för att, vi som inte vara vana vid sprängning, skulle bita av oss tungorna. Hur mycket allvar det låg i detta, det vet jag inte, men där låg vi, Lennart och jag, med var sin pinne i mun och väntade på den stora smällen.

Där låg vi, som sagt, med pinnar i munnen och händerna för öronen, i väntan på den stora smällen. Gubben han rättade lugnt till kepsen, lade i snus, och tog sedan fram ett batteri ur fickan, anslöt trådändarna och kortslöt. Sedan small det. Nej. Small är ett för lindrigt uttryck. Dynamitladdningen exploderade med ett fruktansvärt dån. Det kändes som om hela Åsberget skulle komma rasande över oss, där vi låg och tryckte. Det blev ljust som på dagen och när ekot efter krevaden lagt sig, blev det dödstyst. Länge! Åtminstone upplevde jag det så. När vi sedan kommit ner från berget gick Lennarts farsa in för att fortsätta sin avbrutna tupplur och vi, vi stannade så klart ute för att fortsätta Valborgsfirandet, men några flera ”ettöres” tände vi inte den kvällen.

Efterräkningar blev det visst senare för ”dynamitarden”, men Lennart och jag, vi fick ett minne för livet. Något vi ofta pratade om, när vi träffades.