Anundsjöemigranter

Anundsjöemigranter, del I

Förord: Det som nedan skrivits handlar om familjen Olofsson-Lidström, Anna Kristina och Nils och deras barn, som i början av 1900-talet emigrerade till Amerika från Tvärlandsböle i Anundsjö. Nils var född i Johannesberg, Skorped den 27/6 1860 och Anna Kristina föddes i Mosjö; Skorped 1863, den 11/7. Paret var från 1881 städslade som dräng och piga hos bonden Johan Zakrisson Söderlind i Skalmsjö, Anundsjö. I samband med giftermålet 1884 flyttade de till Långseleliden i Anundsjö. Berättare är dottern Amanda Lidström-Andersson född 1885

Till att börja med vill jag ge en en liten bakgrund angående vår familjs ursprung, vilket kan vara till nytta för våra yngsta familjemedlemmar. Våra förfäder levde i norra delen av Sverige i Västernorrlands län nära Östersjön. Landskapet är kargt och bergigt i kustlandet och en mycket liten del av det lämpade sig för jordbruk. En stor del av befolkningen livnärde sig på skogs – och sågverksarbete.

Folket där uppe i norr. kunde under 1800-talets senare del i stort sett delas i två grupper. bönder och torpare. De jordägande bönderna hade tämligen stora ägor och solida välbyggda hus. Torparna, de egendomslösa, fick däremot försöka klara livhanken på små bitar jord, ofta genom arrende, och leva trångt och uselt i små enkla stugor. Morfar var torpare men farfar var bonde och ägde ett hemman med tillhörande stora skogsskiften. I familjen fanns 4 flickor och far som var yngst. Döttrarna utförde allt arbete på gården, medan far, som den yngste av barnen och ende sonen läste. Han hade blivit mycket intresserad av religiösa spörsmål och närde en djup önskan att få studera och bli präst, men de ekonomiska resurserna för detta saknades.

När mor och far 1884 gifte sig i Skorped skänkte farfar dem en liten jordbit ”oppa langsel lia” i Anundsjö. Han hjälpte dem också att bygga en liten enkel stuga. Mycket lite är sagt om de första åren i Anundsjö, men jag tror inte att mor var riktigt lycklig där.

Vid den här tiden svepte en evangelisk förnyelse in över de norra delarna av Sverige. De som sökt sig till denna nya rörelse kallades för ”läsare” eftersom de samlades i grupper och flitigt studerade bibeln. Det var människor som sökte en varmare och mer personlig religion än den stela och formella Svenska statskyrkans.
Far som alltid varit en mycket trofast lärjunge till Martin Luther blev väldigt intresserad av den här rörelsen. För mamma var det lite annorlunda. I hennes fattiga barndom var religionen något främmande och något som starkt förknippades med statskyrkan och som hon inte tyckte berörde henne. Hon som inte ägde samma bibelkunskap som far hade, fann allt mycket förvirrande, men mötet med ”läsarna” innebar samtidigt en dramatisk förändring av hennes liv. Hon befriades från sin harm och den förbittring som hade plågat henne. En handlare i Sörflärke som hette Bergstrom ( Johan Wilhelm Bergström S.E. Anm) ägde ett stort hus i Tvärlandsböle som han erbjöd ”läsarna” att använda för sina möten och som söndagsskola. Mamma hörde att det behövdes någon för att sköta om bönhuset, städning och sådant, och den sysslan tog hon på sig.

I bönhuset fanns en lägenhet dit familjen sedan flyttade, (1898 S.E Anm) vilket betydde bättre och större utrymme för den växande familjen. (Bönhuset (Elimkapellet) revs vid en vägomläggning hösten 1981 S.E Anm) Vid den här tiden var pappa var borta under långa perioder, han arbetade i skogen med avverkning, så mamma fick ensam bära ansvaret för familjen. Själv arbetade hon hos bönderna med olika göromål men hon såg också till att barnen efter förmåga hjälpte till med familjens försörjning. Mamma var en duktig tunnbrödsbakerska så hon blev alltid anlitad när det var dags för tunnbrödbakning i bondehemmen. Vanligtvis var ersättningen i natura, hon kunde få lite potatis, bröd eller mjölk för sitt arbete.

Bergström, handlaren, var ansvarig för posten. Min bror Gustaf hade som uppgift att gå till postkontoret i Bredbyn och hämta postsäcken som han sedan bar tillbaka till Bergströms affär. Avståndet till Bredbyn var ungefär sju engelska mil ( 1 eng. mile= 1609 m. SE Anm.). I affären fick han vänta medan posten sorterades för att sedan fortsätta till Långsele, dit det var lika långt. De här postturerna gjordes en och ibland två gånger i veckan. Lillebror Olof tog över Gustafs arbete med posten, när Gustaf ansågs gammal nog att följa far på skogsarbete. Trots att jag bara var sju år gammal, var jag tvungen att hjälpa till med familjens försörjning. Jag var barnpiga och till familjen där jag arbetade var det var så långt hemifrån att jag måste åka tåg

När folk började tala om det underbara landet bortom oceanen lyssnade mamma intresserat. Hon sade att om det var Vår Herres vilja att vi skulle resa ut, så fanns det ingen anledning att tro att vi inte skulle göra det.

Hon framhöll ständigt att vi alla måste arbeta för att detta skulle bli verklighet.
Mammas kusin Erik Ersson Edlund kom hem till Sverige på besök. (Erik Ersson från Mosjö, Skorped. Emigrerade till USA 1894-08-25 S.E Anm)
Det bildades en grupp, där bl.a Oskar Åströms familj från Skorped ingick, vilka sedan reste tillsammans med Erik Ersson Edlund när han återvände till Amerika. Min syster, femtonåriga Karolina blev väldigt intresserad av det nya landet. Pappas syster Kristina Olofsdotter Edström och hennes familj bodde redan i USA och det blev så att Karolina fick stanna där tills hon fick ett arbete. ( Jonas Andersson Edström från Skorped emigrerade 1893-05-10, hustrun Kristina och barnen ett år senare, 1894-05-10 S.E Anm)

Anundsjöemigranter, Del II

Gustaf började känna sig orolig. Den dag närmade sig då han skulle inställa sig för att göra sin militärtjänst, det började bli bråttom, så även han begav sig iväg till Amerika (1903-08-28 S.E Anm).
Själv var jag ju långt hemifrån, och hade inte hört något från min familj på väldigt länge. Inte förrän någon gång i december 1903, då mannen i familjen där jag arbetade, kom hem och talade om för mig, att både min far och min bror Gustaf farit till Amerika. (Nils Lidström for till USA, 1903-11-11) När jag tänker på det idag inser jag vilken traumatisk upplevelse det måste ha varit för en liten tös , så långt borta från hemmet.
Jag minns att jag kände det som om min familj höll på att splittras, falla sönder, men jag skulle snart fylla 8 år och tyckte att jag var för stor att gråta. Jag kommer ihåg hur jag låg vaken den där natten och undrade när jag skulle få komma hem igen. En lång mörk och kall vinter formligen släpade sig fram och under flera månader hörde jag ingenting hemifrån.

Men i slutet av Maj, eller i början av Juni, fick jag ett brev från mamma,där hon skrev att jag måste komma hem, för att nu skulle vi alla fara till Amerika.
Jag kommer så väl ihåg, när jag på väg hem och steg av tåget i Anundsjö hur jag mötte två av handlare Bergströms pojkar. De var vid stationen , med häst och vagn, för att hämta gods. De såg mig, men erbjöd mig inte att åka med hem. Jag fick gå varenda meter hem till Tvärlandsböle. men det spelade ingen roll, jag var ju på väg för att var tillsammans med min familj igen. Jag var glad och lycklig.
Resten av sommaren var fylld av förberedelser för den långa resan vi skulle göra.
Jag vet inte hur mamma bar sig åt, men hon ordnade så vi alla barn hade nya kläder inför resan och att jag och mina systrar fick våra första hattar.
Jag har ofta tänkt på vad det innebar för mor att planera och förbereda för den långa resan med 7 barn. (Anna Kristina och barnen lämnade Tvärlandsböle den 6 augusti 1904 S.E Anm) Hon ägde väldigt liten kunskap om världen omkring sig och jag tror att hon inte ens varit till Bredbyn. Värst av allt var ändå att hon hade så lite pengar.

Den första delen av resan som var lång och tråkig gick med tåg till Trondheim i Norge. Där väntade den oceanångare som skulle föra oss över Nordsjön. När vi kom till Liverpool var vi tvungna att vänta i 5-6 dagar på fartyget till Amerika. Vi hade gett oss av från Sverige för tidigt, så nu var vi tvungna att tillbringa väntetiden i ett litet rum på ett sjabbigt hotell nära hamnen. Maten var familjens största problem. Mamma hade ju bakat och tagit med tunnbröd som färdkost, men det blev i längden ganska enformigt.
Mamma skickade ut Olof för att handla och han fann snart en affär där vi kunde köpa mjölk. En dag kom han glädjestrålande till rummet. Han hade hittat billiga äpplen och därför köpt en hel säck. Det visade sig vara tomater, men då Olof betalat för dem med mammas fattiga slantar var vi tvungna att äta upp dem. Jag minns än i dag hur illa vi tyckte att de här tomaterna smakade, men som sagt, vi var tvungna att äta dem.

Till slut kom ändå den dag då fick vi gå ombord på båten. Det var en emigrantbåt och vi blev placerade i ett av lastrummen tillsammans med ett hundratal andra emigranter. Lastrummets ventiler låg nätt och jämt över vattenytan. Mamma blev väldigt sjösjuk, så sjuk att hon gav upp och trodde hon skulle dö. Hon gav Märta ansvaret för våra biljetter och sa att vad som än hände henne var vi tvungna att hålla ihop. De första dagarna på båten var mycket besvärliga, först blev mamma sjuk, och sedan alla vi andra, utom Olof. Han var den ende som kunde vara mor till hjälp, och han gjorde också vad han kunde för att hjälpa oss andra. I bland kom det även vänliga passagerare från övre däck ner till oss i lastrummet för att muntra upp oss.

När mamma började må bättre blev allt som förut igen. Det var egentligen ingen dålig resa frånsett de allra första dagarna. Jag tror att den tog nio dagar och vi hade ganska lugnt väder, och så en solig och vacker dag landsteg vi i Quebec i Kanada.

Under tiden som mamma och de äldre systrarna var inne i tullhuset med pass och biljetter satt vi andra och väntade utanför. När vi satt där kom två norska damer från övre däck gående, och de gav oss barn en påse med bananer. Bananer hade vi varken sett eller smakat förut. Vi ville naturligtvis smaka, men ingen av oss hade förstånd nog att ta av skalet, så vi tyckte inte om dem.Vi påminde oss episoden med Olofs tomater i Liverpool, så för att inte mor sedan skulle tvinga oss att äta dem, så grävde Hulda och jag ett hål i sanden , där vi grävde ner den för oss så motbjudande frukten.

Medan vi stod där och väntade på mamma kom det flera personer fram och pratade med oss. Vi förstod inte en stavelse av vad de sade, så Hulda och jag, vi bara stod där och log och neg, gång på gång. Jag är glad att jag inte tvingas göra så nu för tiden.

Alla våra pass och biljetter var nu kontrollerade, allt var i sin ordning, och vi kunde stiga på tåget för den sista etappen på vår långa resa. Det var den absolut tröttsammaste delen av resan. Om jag minns rätt tog det två dygn från Quebec till Duluth och sedan till Mora, där vi dödströtta men glada äntligen fick återse far. Den långa färden från Sverige som tagit nästan tre veckor, så vi var helt utmattade. Vi måste ha varit en sorglig samling som anlände till slutmålet för resan, familjen Edströms hem i Quamba, Minnesota.
Äntligen, äntligen var den långa resan över och familjen var samlad igen!

Översatt och redigerat: Sune Edlund