1947

Året var 1947 och jag gick i folkskolans andra klass. Jag bodde tillsammans med mina föräldrar och min äldre syster, i en enrummare med vedspis på Varvet. Innan julhelgen hade mamma jobbat extra och diskat ett par veckor i köket på Statt. När hon fått lönen för de här veckorna fick jag följa henne till stan, upp till Sko-Konsum på Storgatan. Jag skulle få ett par nya pjäxor! Bruna skulle dom vara, de hade jag bestämt. När vi väl hittat ett par som passade, snörde jag på mej dom och stoppade mina gamla i en påse. Sedan gick jag, stolt som en tupp, nedför Storgatan i mina nya fina bruna pjäxor.

HörnsjönEfter jullovet, när skolan börjat igen, smällde det till och blev ordentligt kallt. Även om vägen till skolan i Hörnett var ganska kort, kunde vägen hem bli både lång och äventyrlig. Höst och vår kunde t.ex hemvägen gå förbi Hörnsjön. Där väntade riskojor och pilbågar, tidigare tillverkade för hårda indianstrider. Bosse, Per-Inge och Karl-Erik Grankvist, Sixten och jag, alla bodde vi på Varvet och vi gjorde oss oftast ingen brådska, för hemma väntade ju läxläsningen.

 

Tragglandet av multiplikationstabellen och psalmverser var ju inget man längtade efter precis. Nåja, till slut var vi ju alla tvungna gå hem.
Vintertid för kylans skull och för att inte missa middagsmaten. Med fötterna kalla som isbitar i dom nya pjäxorna sprang jag sista biten in till mamma i köket. När jag fått av mej pjäxorna var det ju frågan om att få värme i mina iskalla fötter. Det gick så till att morsan öppnade luckan till ugnen på vedspisen och lade en gammal Allehanda på den. Själv satte jag mej på en stol framför spisen och lade upp fötterna på den nerfällda luckan. Där kunde jag sitta länge, och fick jag sedan en kopp choklad, en smörgås och kanske sista numret av ”Alibimagasinet”, ja då var lyckan fullständig.